Jon Kågström

Ricky Gervais “The Office” (UK versionen) är troligen den bästa serien. Den har till och med haft en direkt inverkan på mitt liv, då den är en del i att jag sökte mig från eget företag i Sundsvall till kontorsarbete i Stockholm.

Jag följer den Amerikanska versionen, som stundtals har sina höjdpunkter - som ikväll när Michael häver ur sig ”You expect to get screwed by your company, not by your girlfriend”.

På samma tråd verkar kvällen fortsätta, då elektro klubben ”The Office Stockholm” har premiär, tror inte att musiken är min kopp te, men är det tema så är det!

Jag kan två ganska välfungerade knep mot hicka. 1) Stå på händer. 2) Hålla andan 10sek och sedan svälja tre gånger. Tyvärr verkar ingen av dessa huskurer bita på en låt som satt sig i huvudet. Någon lämnade den på repeat och jag hittar inte stoppknappen. Kan du något bra knep? “we could have been so good-natured, if i’d relented when you insisted”, om det hjälper.

Idag, Fredag, inföll igen som den sista vardagen denna vecka. När jag tänker efter så är det min 1589de i ordning.

Det är naturligtvis inget speciellt med att fylla 1589 fredagar, men jag ville uppmärksamma det för alla som inte har fyllt 10000 dagar än. Tråkigt nog missade jag nämligen min 10000 dagarsdag. Siffermässigt är det ju 100 ggr häftigare än 100 årsdagen. Den inträffar under var persons 27 levnadsår.

Nästa alternativa högtidsdag inträffar fredag den 30 januari 2009, 03:20:40, då fyller jag hisnande 1.000.000.000 sekunder. Ser också framemot söndag den 14 augusti 2011, 01:34:00, då är det dags att boka bord för 300.000 timmarskalaset!

Kolla själv här.

Fredag firar man ju i vilket fall och vad är bättre på fyllerundpingis på Ugglan!

Inspirerad av snöflingorna, fredagsnattens små men effektiva arbetare som målade gatan vit på en timme, bestämde jag att göra väggarna lika vita. Det tog mig hela helgen, till mitt försvar var jag ju ensam, de flitiga små var faktiskt betydligt fler.

Sen så lustigt, Buddy Rich gjorde sitt bästa lördagsnatten.

Nåt i stil med, I looked at you (The Doors) – Girl on the wing (The Shins) – The hardest part (Coldplay).

Samtidigt som Lee Morgans uppblåsta paddkinder ständigt tutade på Sidewinder, helt utan hänsyn till de ovan nämda musikanterna.  Hoppas att min playlist snart spelar The beat goes on (Sonny & Cher) eller Buddy Rich cover trots den underliga videon. Bara inte Brittans.

La de da de de,
la de da de da

Förutom detta upptäckte jag att spackeldamm fungerar utmärkt som hårfix. Har faktiskt låtit det sitta i hela veckan.

Min lägenhet fyller 150år 2008. Eftersom den är nedgången så tänkte jag ge den en ordentlig uppgaskning i present. Ett rum har jag redan skabbat upp. Mellanrummet, köket och toan återstår. Ända sen jag flyttade hit har mellanrummet varit bebott av det alltid lika objudna dilemmat “bygga sov eller vardagsrum?”.

Min första tanke var att rulla in en handgranat, stänga dörren och hoppas på det bästa. Men eftersom jag är för tillfället inte är i lag med Fru Fortuna så beslutade jag att lita på förnuftet. Bröderna jag och Emil bestyckade oss med en tumstock och hjärnstormade tills det slog det oss som ett natttåg* mellan Berlin Hauptbahnhof och Warszawa Centralna: riv alla garderober! Vi kollade på varandra, tog några snabba steg jäms tåget och svingade oss ombord.

Som tur var hade Emil samlat på “fury” hela sommaren och när jag nämde orden ”riv garderoberna, här är ett brytjärn” slog det röda lågor i hans annars så snälla ögon. Nästa dag hade han, som han själv beskriver det, “Unleashed the fucking fury”. Garderoberna var tillintetgjorda, ögonen snälla och jag imponerad.

“Unleash the fucking fury” -Emil.

* den observanta kunde skymta lokförarens blonda lockar, kanske var det var Herr Apollon, kanske.

Eftersom denna veckans ordranson (ganska liten som norrlänning) börjar ta slut så får bilderna tala (jag villl kunna kommunicera lite i helgen också).

 Bilen.

 Middagen.

 Ölen.

 Jon.

 Emil.

 Grabbarna.

 Hänget.

Byske har ett berg med elljusspår, en älv med olika fiskar, en gnekande hängbro, en 5-stjärnig camping med tillhörande hav, fotbollslag, gör Futurum fläktar och gjorde Gullringshus. Jag är glad att jag växte upp där. Glad att mina föräldrar bor kvar så jag kan hälsa på. Jag gillar Byske (eller Bysketräsk som mina Stockholmskompisar gillar att kalla det). En Byskepajk.

På 80-talet så blev det populärt med stadsslogans. “Kramfors den vänliga staden”. “Umeå björkarnas stad”. “Skellefteå möjligheternas stad”. “Piteå dansar och ler”. Naturligtvis kunde Byske inte vara sämre. Min gissning är att en kreativ slogankommission tillsattes. Denna kommission gillade också Byske. Jättemycket. Så mycket att det inte kan finnas någon bättre plats. -Hm, Byske är ju bäst, sade den ena. -Genialiskt! Där har vi det! utbrast den andre.

Byske presenterade stolt sin stadsslogan “Byske är bäst” på en enorm blå-gul (om mitt minne inte missminner mig?) skylt som marknadsstrategiskt exponerades mot E4n. Detta så alla förbipasserande skulle veta vad som “gäll”. I efterhand har jag funderat vilken frasmakare som kom på denna innovativt rungande ordkonstruktion. Likaså förvånat mig att den inte ytterligare armerades med “Byske är bäst – ingen protest”.

Någon som vet mer?

Vi landade på Arlanda, åkte buss, tog taxi och äntligen hemma igen. Väl i hallen släppte jag bagaget och gick med bestämda steg mot datorn.

Vid hemkomst får nämligen datorn alltid min första fokus. Jag slår på den och väntar otåligt på tillträde till mailen och andra kommunikationer. Vanligtvis så är det över på 10 minuter. Mest spam, men några intressanta mail. Tillräckligt tillfredsställande för att repetera samma procedur vid nästa hemkomst (operant betingning).

Min bror, som naturligtvis har lika lättbetingade gener, uppvisade samma beteende. Han släppte bagaget, tog sin datorväska och förflyttade sig deterministiskt nära intill Internetkontakten. Väl där avbröt han mig, som precis lyckats logga in, med den berättigade frågan, “Men vars ska jag he datorn?”. Jag mumlade något och återkom när abstinensen hade lagt sig.

Så vi funderade och insåg ganska snabbt att vi inte kan improvisera en datorplats i min lägenhet. Vi beslöt oss att kolla i grovsoprna om någon kastat ett brukbart bord. Jetlaggade och riktigt hungriga stod vi där nere. Inga bord. Det var när uppgivelsen var infunnen vi tydligt kunde se bordet uppenbara sig bland bråten. 2 balkar och en skåpdörr. Glada i hågen släpade vi upp fynden som vi mätte upp efter en gammal Ikea stol, custom made baby! 45 minuter senare hade vi konstruerat ett kobent bord i dogmans regi.

Jon sågar ett ben.

Emil slipar ett ben.

Jon skruvar sista benet.

Emil är mycket nöjd.